När tysken kom till bygden!

(Gamleby)

En siffra fel i ens GPS så får man se lite av landsbygden bakom Gamleby. Det blev inte jätten Garpe som fick besök denna lördag i november 2010. Det blev någon bonde, en bit utanför tätorten Gamleby.
nu hamnade jag till sist i Gamleby i alla fall. Men jag kom in i orten, från baksidan. För visst är det väl så, att de flesta orter har en eller flera framsidor, och en eller flera baksidor, varifrån man som utomstående sällan kommer från.

Vid första anblicken av Gamleby, från baksidan alltså var att det verkade vara en ort på väg att nedrustas. Men, det kanske bara är så att orten flyttar över, åt andra hållet, mot E22 och mot lite större orter, som Västervik. Fast folkhögskolan ligger där den, förmodligen alltid har legat, sedan den etablerades på den plats den nu befinner sig. Det var det första intrycket.

Lite längre fram, alltså fortfarande från baksidans infart sett så ligger berget Garpedansberget. Var själva dansen kommer in i bilden vet jag inte riktigt eftersom att jag tog fel väg upp och inte kom fram. Halvvägs upp mot toppen så tog det stopp, i form av tomter med villor på. Sluttande Schweizinspirerade tomter som nog var tämligen omöjliga att spela fotboll på, om man inte har en fyrkantig boll. En snabb fundering, och jag fortsatte mot andra kullen, på andra sidan om Gamleby Centrum, som alltså ligger lite som i en dal. Garpe fick vänta till en annan gång. Tiden sade mig också att jag nog skulle fortsätta. Jag hade besökt en del platser redan, och hade ytterligare några platser kvar. Lika bra att låta Garpe få vila, och ge sig vidare.

Garpe är annars inte en Gamlebybo, från början. Det var en jätte som var på jakt efter en fru och som kom till Gamleby för att hitta, vad han trodde var en jätteflicka. Men, det var i själva verket några ortsbor som klätt ställt sig på varandra, och klätt ut sig till en jätteflicka. De blev liksom lite rädda, en forntida form av främlingsfientlighet. Jätten blev förtjust i det han trodde var en flicka och ville gifta sig med henne. Men ortsborna smidde planer på att förgöra jätten istället. Flickan skulle säga ja, om jätte dök ner i Gamlebyviken och tog upp sex hinkar av den finaste sanden som fanns på botten. Det var nämligen ett känt faktum, att jättar inte tycker om vatten. Den skulle helt enkelt dränkas i sin desperation efter ett rejält fruntimmer.

Nu gick det ju inte riktigt som Gamlebyborna hade tänkt sig. Jätten kom upp med den fina sanden, och vill nu alltså gifta sig med jätteflickan. Ortsborna var då tvungna att hitta på något annat som kunde oskadliggöra den stora friaren. På anmodan av jätteflickan så skulle han vila till dagen därpå. Och under natten så bakades det en himla massa bröd bland ortsborna. Men, istället för att låta jästen jäsa innan brödet var i ugnen så gräddade man det innan. Byborna talade om för jätten att han skulle äta 300 limpor, så att han blev en stor och stark jätte, som jätteflickan kunde ha som sin man. Han åt, började jäsa och blev så yr i skallen att han började att dansa. Till sist så sprack han. Han fortsatte dock att jäsa, i sex år, sex månader sex dagar. När han sedan slutade att jäsa så blev han hård som sten. Garp hade förvandlats till ett berg.

Man får utgå från att Garps dans gett namn åt Garpdansberget. Fast, nog tycker jag att det är lite missriktat namn. Man kunde ju annars tro att det handlade om att det var dans på berget, som i Kolmården där Serveringsberget fungerat som festplats i många år. Dock inte nu längre. Det är en dansbana, på ett berg, ungefär som Garpdansberget.På Garpdansberget finns det visst även en skulpturpark numera. Och att temat för skulpturerna är jättar och troll är väl ingen vild gissning. Det finns även någon form av byalag som kallas Garps vänner, eller om det är Garpdansbergets vänner rent av.

Trots den förstenade jätten så har man dock lyckat få till, och bibehålla et tämligen fint centrum i Gamleby. Den gamla telefonkiosken pryder torget på ett pittoreskt vis. Man undrar lite om det finns någon torghandel kvar, eller om det kullerstenbeklädda torget endast används som parkeringsplats. Men det kanske går åt. Det är inte direkt en bilvänlig tätort. Konstiga kvarter och enkelritat hit och dit. Jag kan heller inte påstå att jag visste var jag skulle parkera, om jag inte hade gjort det på torget. Den småländska bygden måste väl ändå ha någonstans att låta sina tyska gäster parkera sina bilar. För alla har väl inte med sig en hopfällbar cykel, även om man kan tro det. Tyskar, berg och Garpe. Det hela hänger ihop på något vis. Men, så lätt är det inte, att det ena gett det andra. Förvanskningen har kommit i efterhand. Eller, snarare det som binder ihop det hela.

Det är nämligen så att man tydligen tror att Garpe kommer från den så kallade ”tysktiden” där garp är ett ordför tyskar. Då skulle alltså historien upprepa sig, med nya tyskar, om än inte i berget, utan i sina sommarstugor. De röda, med vita knutar. Men, nu var det väl under Gustav Vasas tid som tyskarna togs in som arbetskraftsinvandring, såkallade bergmän för att bryta malm, framför allt i bergslagen. Där har vi nog förklaringen till ortsnamn som Garphyttan och Garpenberg. Garp blev ett skällsord, eftersom att bergbönderna inte gillade att tyskarna tog deras jobb. Märk här skillnaden på att vara tysk och svensk. Bergman är tydligen en tysk som jobbar i bergen medan en svensk, som gör samma sak är en bergbonde. Förklara det, den som kan. Nåja, en garp i berget ger ju bergets upphovsman, jätten ett passande namn, Garp. Här finns alltså ett samband. Garp anses också komma ur det fornisländska ordet garpr, vilket inte förklarar mycket om varför tyskarna kallas för garp. Måhända så är det ett skällsord.

Detta skällsord blev sedan något som användes så ofta om tyskarna, att det helt enkelt blev det ord som beskrev tyskarna, som folkslag. Men, låt oss säga att det var ett tyskt troll, invandrat till Bergslagen som kom ned mot Gamleby och bildade, i sann tysk anda, ett berg, så stämmer logiken ganska bra. Det är bara årtalen som omkullkringkastar det hela. En efterhandskonstruktion med andra ord. En annan idé om vad garp skulle betyda är att det i något eller några av våra östra grannländer var ordet för puckel, eller örnnäsa. Möjligen att det såg ut som något av dessa tvåalternativ, när det syntes från sjön. Man använde nämligen Garpedansberget som riktmärke när man närmade sig Tjustbygdens skärgård. Man ska kanske veta att dagens ortsnamn har en ganska så förvanskad väg fram till vad de heter idag. Och, som någon skrev, ”Berg, sjöar och orter får namn, när de behöver ett namn”. Och när det gällde namn så beskrev det namnet det man såg, eller helt enkelt vad det var för något.

Sedan förvanskas namnen, dialektalt genom årens lopp, muntligen. Så, en tysk bergman kan ha dansat med en Gamlebyflicka på berget. Garp Skans kan ha förvanskats, till Gardedans. Med eller utan tyskar som dansar. Jättar eller vanligt folk till trots. Samme person skrev, kanske lite tråkigt att ”Först steg berget ur havet, sedan kom namnet och sist kom sagan om jätten Garpe.